En tur till Pyrenéerna i september 2003

Ända sedan vi besökte Pyrenéerna vid påsken 2001 har vi längtat tillbaka, hela familjen. Om vi åkte i september kunde vi kombinera semestern med både den franska rasspecialen och att träffa alla vänner vi fått genom hundarna, så tidpunkten var självklar. Det är 240 mil enkel resa från Lund till Argelès-Gazost, och med två ungar och två pyrrar är det en ganska stor familj.


Resan ner

Utställningen var på söndagen den 21 september och på lördagen är det karaktärstest, så fick ge oss av torsdag morgon. Vi siktade på Belfort i nord-östra Frankrike, men vägarbeten och köer genom hela Tyskland gjorde första resdagen väldigt jobbig. Körningen på fredagen gick desto bättre, så vi var vid Medelhavet redan vid lunchtid. Marias önskemål var att få bada i Medelhavet, så det var första löftet att uppfylla. Vi hade några sköna timmar vid en underbar sandstrand i Sète. Vattnet var inte jättevarmt, men är man van vid Ystad så är inget kallt. Jazz var lite sur för att han bara fick bada tassarna, men vattnet är rejält salt, och strax före en utställning…

Dopp i Medelhavet vid Sète


Nästa anhalt var Olas önskemål Carcassonne, den bäst bevarade riddarstaden i hela Europa. Det väcker alltid lika stor uppmärksamhet när man turistar med pyrrar, och här var inget undantag. Man kommer inte många meter innan nästa sällskap vill prata hund. Vi åt en rejäl middag på Roquefort-sallad och anka, och kyparens första åtgärd var menyer till oss och vattenskålar till hundarna. Glass och kaffe på ett fik avrundade måltiden. En timmes körning till hotellet i Toulouse avslutade dagsetappen.

Carcassonne



Lördagen

På lördagen hade vi två timmars körning kvar till Argelès. När vi kom fram letade vi upp Casinoparken. Där skulle både morgondagens utställning och dagens aktiviteter med karaktärsprov och anlagstest för vallarna gå av stapeln. Parken var underbart vacker, och temperaturen runt 30 grader. I parken fanns många av utställarna redan på plats en dag för tidigt. De minglade runt och hälsade på gamla bekanta.

Casinot, lite av parken och bergen i bakgrunden

Casinoparken


Vi hade bokat in Niki på karaktärsprovet, Jazz gjorde det redan 2001. Karaktärsprovet är en kort bana som hund och förare ska passera, med vissa stationer inlagda som test. Hundens reaktioner bedöms enligt ett schema som är "rastypiskt". Det är inte samma bedömningsgrund för en pyrre som för en pyrrevallare, som bör vara reserverad enligt deras sätt att se det. Testet är ganska enkelt för en hund som är socialiserad och miljötränad på svenskt maner. Hur gick det då? Jo, Niki fick 20 poäng av 20 möjliga. Detta test betyder inget här, men alla avelshundar i Frankrike måste genomgå det. Resultatet måste vara över 12 för att bli godkännd som avelshund.

På eftermiddagen skulle RACP ha sitt årsmöte. Under tiden hann vi leta upp vårt hus, flytta in och att handla lite färskvaror. Vi hyrde ett hus genom Gites de France. Så här utanför semestertid är det bra priser, och det är så mycket lättare med hundar och ungar att bo i hus istället för på hotellrum.

Huset vi hyrde. Vi disponerade den vänstra halvan.


På kvällen samlades alla utställare och arrangörer i Casinoparken för parad genom staden med alla hundarna. Kortegen anfördes av häst och vagn med en kusk i gammaldags kläder. På torget möttes vi av borgmästaren som höll tal och turistbyrån som bjöd på drinkar. Många av stadens invånare stannade till för en pratstund och för att titta på hundarna. Kvällen avslutades med en bankett i stadens idrottshall.



Utställningen

Utställningen skulle börja 9, så vi var på plats vid 8 för att få tag på nummerlapparna bland annat. Med 113 pyrrar anmälda är det olika ringar och domare för hanar och tikar. De har nio olika klasser, från valpar 4-6 månader till venerable (hedervärda) som ska vara över 10 år, men hälften av hundarna anmäls i öppen klass, för det är där certen delas ut. Det finns bara två chanser om året att bli Fransk Champion. Det gäller att ta certet antingen på rasspecialen eller på franska vinnarutställningen. Det ska sedan till ytterligare tre cert, men det svåra är att få certet på någon av de två viktiga utställningarna.

Vy över utställningsområdet med öppen klass tikar närmast och öppen klass hanar längre bort. Partytälten är för ringsekreterarna. Det stora tältet i bakgrunden är sekretariatet. Ringarna för pyrrevallare och för de spanska raserna låg längre till höger.


Vi hade anmält Niki i öppen klass bland 26 tikar, trots att hon kunde ha gått med 5 andra i "intermediaire". Vi blev inkallade i ringen vid 11-tiden. Domaren Mr Sénécat ville att alla skulle stanna kvar hela tiden, så ringen med 26 ekipage sniglade sig runt under mer än en timmes tid. Solen gassade och det var minst 30 grader varmt och ingen skugga alls, och familjen langade dryck både till mig och till Niki. När domaren efter över en timme hade gått igenom alla skickade han ringsekreteraren att dona med papperna, sedan fick somliga sina papper och skickades ut ur ringen. Kvar var 14 tikar som alla hade fått "exellent", vilket väl närmast motsvarar CK här. Domaren skickade runt oss ett varv, funderade en stund och skickade sedan en att hämta sina papper. Detta upprepades gång på gång medan han efterhand eliminerade ekipage efter ekipage för att komma fram till de sex som skulle placeras. Jag brukar normalt inte vara särskilt nervös på utställningar, men detta var verkligen påfrestande. Hela tiden solen, värmen och ideliga språngmarscher. Niki var inte ett dugg pigg på att springa i värmen, för hon hade just vant sig vid ca 15 grader hemma, så varje runda var något av en fight mellan oss om vem som var envisast, matte eller hund. Domaren fortsatte att placera bakifrån så det blev några rundor till.

Vi hade insett från början att det inte skulle gå att visa båda hundarna i öppen klass, så vi hade anmält Jazz i championklass. Domaren i andra ringen, Jean-Bernard Moings, började bli färdig med öppen klass hanar, så Jan-Åke stod klar med Jazz vid ring-side för att byta när Niki blev utslängd. Efterhand som placeringarna av tikarna drog ut på tiden blev det mer och mer stressat för att även hinna in med Jazz. När de så ropade upp championklass hanar i högtalaren var Niki ännu kvar i tik-ringen, men som tur var låg ringarna bredvid varandra så jag kunde ropa "kommer strax" till den ringsekreteraren. Hur gick det då till slut? Jo, Niki blev tvåa och fick reservcertet, och Jazz gick och vann championklass hanar, så båda gjorde ett bättre resultat än vi hade kunnat drömma om.

De fem första i öppen klass.


När veteranklasserna tog vid kunde vi få en stunds välbehövlig vila i skuggan under de stora träden. På franskt maner är det en ganska väl tilltagen lunchpaus innan finalerna kommer igång vid halv fyra tiden, men turistbyrån hade ordnat med folkdansare och sångare och en hantverksmarknad i parken under tiden.



Finalerna

Totalt deltog 324 hundar av de fyra pyreneiska raserna pyrenéerhund, pyreneisk mastiff, pyreneisk vallhund och Gos d'Atura Català. Deltagarna kom från 14 länder, de mest långväga kom från USA, Nord Irland, Finland och Sverige. Där fanns 4 svenska pyrrevallare också, så vi var inte ensamma från Sverige. Finalerna inleddes med att ordföranden Mr Pecault kallade in samtliga utländska hundar, som sedan fick springa in i finalringen i delegationer för varje land. Det var tur att ringen var rejält stor, för det var många ekipage inne.

Nästa punkt var att alla de sex placerade i alla klasser kallades in. Man började med pyreneisk vallhund hanar, sedan tikar, sedan Gos d'Atura Català och mastifferna. Pyrrarna var sist. Samtliga placerade hundar skall visas upp i finalringen, annars stryks deras resultat. Vinnarna av samtliga klasser fick pokal samt alla de sex placerade i öppen klass. När pokalerna hade delats ut skickades alla utom klassvinnarna ut ur ringen, sedan valde domaren ut bästa hane respektive bästa tik. För pyrrarna blev det vinnaren i öppen klass för både hanar och tikar. BIR blev hanen Noustamic du Neouvielle, och BIM blev Tourmaline du Mas de la Valliere. Båda ägs av Mme Laffitte på kennel Neouvielle.

BIR Noustamic du Neouvielle


Pokalerna var rejält stora, ungefär som BIS-pokaler på större svenska utställningar. Jazz fick en guldfärgad pokal, nästan en halv meter hög. Direkt efter hanarna skulle tikarna in, så det var bara att langa iväg pokalen och byta hund. Nikis pokal som tvåa i öppen klass var ändå större än den Jazz vann, och det visar väl vilken vikt man lägger vid öppen klass.

Direkt efter bästa tik var det dags för parklass (couple), där vi också hade anmält. Det finns en parklass för hane-tik (couple) och en parklass där båda ska vara av samma kön (paire). Domare var Mme Sénécat som hade dömt vallare tidigare på dagen. Det är alltid extra pirrigt att visa två hundar samtidigt, för det är inte alltid de vill samarbeta och gå åt samma håll båda. Jazz var hur pigg som helst, för han hade mest vilat hela dagen, men Niki var trött efter 2 timmar i ringen i solen. Jag fick bromsa Jazz och mana på Niki, men det gick att få dem att samarbeta. Resultatet var att vi vann även denna klass och fick ännu en pokal! Det roligaste var den fantastiska respons vi fick från domar-bordet, där både dagens domare, styrelsen i RACP och en del inbjudna utländska domare satt.

Parklass

Paus bland pokalerna


Efteråt var uppståndelsen total runt oss. Då bedömningen pågår i fem ringar samtidigt, är det inte förrän i finalen som alla får reda på resultaten, och får en chans att titta på vinnarna. Klockan var efter sju på kvällen innan vi kom iväg från utställningen. Det var skönt att bara ha 5 minuter "hem", och en förberedd middag som väntade i kylen. Ingen av oss hade orkat gå på krogen efter 11 timmar i solen och värmen.



Turister

När utställningen var över hade vi några dagar för att turista. Vi besökte familjen Cockenpot på kennel Pic du Viscos som ligger på berget rakt ovanför Argelès, vi tittade på Lourdes, katolikernas heliga stad, vi gick på marknad i Argelès (där Benoit Cockenpot sålde sin Chèvre, den bästa vi smakat), och vi åkte en tur upp till de riktigt höga bergen.

Col Tourmalet på 2115 meter över havet


Att utställningen går i en så liten stad gör att staden är fullpackad med hundar och hundintresserade människor, så var man går kommer folk och vill prata hund. Alla de utländska utställarna och besökarna bor ju också i närheten, så man springer på dem lite överallt när man rör sig i omgivningarna. Det är sällan några problem att besöka restauranger eller kaféer med hund, men det är ju naturligtvis enklast när de har uteservering.

Hemresan gick via Maastricht i Holland där vi hälsade på pyrre-vänner och ställde ut hundar (vad annars?). Till slut kom vi hem klockan tre på söndagsmorgonen, efter an alldeles underbar resa.

Ett skyltfönster i Argelès med bara pyrre-prylar