Pyrenéerhundar i historien

Artikel skriven av Boel Jonasson, publicerad i tidningen Patou i nummer 3-4:2001. Baserad på "Le Chien de Montagne des Pyrenees" av Benoit Cockenpot och en utställning på Chateau de Mauvezin i april 2001.

De äldsta skrifterna som beskriver rasen Pyrenéerhund dateras 1350. Dessa hundar vaktade slotten i Foix, Orthez och Carcassonne i Pyrenéerna. Dessa slott innehades vid den tiden av Gaston Phoebus, som brukar kallas Prinsen av Pyrenéerna. Hundarna användes då som "doggar", dvs. för vaktrundor runt befästningarna, för krigsexpeditioner eller som fängelsevakter. Även denna användning av pyrrarna var dock geografiskt begränsad till Pyrenéerna.

Här runt murarna på slottet i Carcassonne patrullerade Pyrenéerhundar som vakter på 1300-talet.


I sin bok "Livre de Chasse", boken om jakt, beskriver Gaston Phoebus dessa hundar. Han använder ordet Matin, vilket betydde stor, kraftig hund. Alla franska experter är överens om att detta är en beskrivning av Pyrenéerhunden. Beskrivningen lyder: "Matin är en sorts hund som alla har sett. Matiner har som arbete och som instinkt att vakta djuren och ägarens hus. Och de har de goda egenskaperna att försvara och vakta av hela sin förmåga det som tillhör ägaren, men de har en fruktansvärd storlek. Dom jagar bort alla vilda djur, men de förföljer dem bara ut ur sitt revir och återvänder sedan, för det är inte deras instinkt att fullfölja jakten."

Beskrivningen "fruktansvärd storlek" ska sättas in i sitt sammanhang, sagt av en jägare som jämför med de stövarliknande hundar som de använde för jakt.

Här ses en sida ur Boken om Jakt. Hunden längst ner till höger är en pyrre med grävlingsfärgade tecken. Illustrationerna i boken är i mycket klara och lysande färger, och även texterna och utsmyckningen på sidorna är i flera färger.


Gaston Phoebus ägde vid denna tid ca 1500 hundar, och han bedrev mycket avelsarbete för att hitta de perfekta hundarna för alla ändamål. Aveln gick inte alltid ut på att bevara den rena rasen. Ett exempel var: Genom att korsa Matin med snabba hundar får man ibland bra hundar. Genom att korsa Matin med doggar får man ibland bra hundar för jakt av vildsvin, björn och varg." Man avlade på detta viset in mer ihärdiga egenskaper för jakt.

Här ses jägare på björnjakt med sina hundar och en varg i en fälla. Dessa foton har vi tagit med tillstånd på Chateau de Mauvezin, ytterligare ett av Gaston Phoebus slott. Där finns bl.a. en utställning om Livre de Chasse, Boken om Jakt.


Detta var dock experiment, och han insåg värdet av Pyrenéerhundarnas egenskaper som vakthund, och han hjälpte bönderna med att avla vidare på rasen i den form den redan hade.

Gaston Phoebus avslutar kapitlet om matin med följande kommentar: "Det är bra hundar eftersom de utför sina uppgifter mycket väl, men de lyder inte obetingat, och de är inte mycket att ha för jakt." Låter inte detta som en beskrivning av en modern pyrre, knappt 700 år senare?

Här ses hur veterinärer tar hand om och kontrollerar hundarna från Gaston Phoebus uppfödning. I boken finns veterinärernas arbete noggrant beskrivet, liksom alla andra aspekter på jakt och hundar. Detta är den äldsta kända dokumentationen över hundarnas sjukdomar. Hunden i mitten och den längst ner till vänster är båda Pyrenéerhundar med röda tecken. Den mindre hunden i nederkanten, den som sträcker upp huvudet, är troligen en pyrrevalp.


Tack vare deras oförmåga till underkastelse och till jakt fick Pyrenéerhundarna förbli hjordarnas och herdarnas följeslagare i ytterligare några århundraden.

Så till slut, i slutet av 1600-talet gjorde Pyrenéerhunden sitt intåg i den stora världen. År 1675 bodde en av Ludvig XIV söner, greven av Maine, en tid hos en adelsfamilj i Barèges. Han var 6 år gammal då, och han blev mycket god vän med en 8 månader gammal pyrre. Han var så förtjust i hunden att han tog den med tillbaka till Versailles.

Två år senare skaffade Markisen de Louvois, som var krigsminister hos Ludvig XIV också en pyrre. Tack vare detta blev Pyrenéerhunden för en tid favoritdjuret hos en aristokrati som följde alla modets nycker. Så som man gjorde i Versailles, gjorde man även i landsorten. Pyrenéerhunden började då en ny karriär som sällskapshund, långt från sina hjordar och berg.

Det finns dock mycket få bevarade spår av dessa slottshundar. I slutet av 1700-talet, efter franska revolutionen, sågs sällskapshundar som något som tillhört aristokratin, som smittospridare och som konkurrent om maten. I vissa distrikt förbjöds innehav av hundar om man inte hade godtagbara skäl. Ganska många av dessa sällskapshundar till aristokrater avlivades strax efter revolutionen.

Den stora spridningen av Pyrenéerhunden kom med romantiken på 1800-talet. Då spreds den i hela norra Europa, och i våra dagar finns den i hela världen.